USA 2013 - mitt livs resa
Det här inlägget blir nog svårast.. Då det är svårt att få ner alla känslor och intryck på bloggen.
Nu är vi hemma och det känns väldigt konstigt. Från att gå utanför dörren och mötas av skyskrapor eller strålande sol eller människor överallt så öppnade jag ytterdörren idag och möttes av.. ingenting.
Hemresan igår, alltså jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Började med att vi säger american airlines till taxisnubben istället fö british airways som skulle flyga oss hem och hamnat på fel terminal... SÅKLART! När vi tagit ett train till nästa terminal så ska vi checka in. Då tar det 100 minuter då det enligt kvinnan är problem med mitt pass... Okeeeej... Tillslut kom det fram att det var ett problem att jag har tre namn. Varje gång vi flugit i USA har det stått TAI på biljetten, alltså initialer för mina tre namn och det har gått VARJE gång men, nu skulle hon tvunget skriva Therese på biljetten.
När hon pratat med sin kollega så löste dem äntligen det så vi fortsatte mot säkerhetskontrollen. Det gick också bra och allt flöt på relativt bra tills vi kommer till London.
När vi kliver av planet så har vi 45 minuter tills gaten stänger och vi började dra oss mot första tavlan. Vi visste att vi skulle åka från samma terminal som vi kom in på.. Skönt tänkte vi! Pff... Det är Heathrow vi snackar om..
Första tavlan visade 5A. Då fick vi ta ett tåg till 5A och när vi väl kom dit så var det passkontroll och sen säkerhetskontroll. Klockan tickar på och när jag står och väntar på att få gå igenom säkerhetskontrollen så kollar jag på kl och ser att det är 5 min tills gaten stänger. Jag (Miss Stress) börjar dra djupa andetag och räkna till tio då dem bara släppte igenom männen i säkerhetskontrollen. När det är min tur går det bra men så hör jag att det piper bakom mig. CARRO fastnar självklart där och ska bli undersökt. Jag packar ihop våra grejer och stressar bort mot rulltrappan, kör över ett antal fötter med min väska.
Kommer ner till nästa skylt där det står A10 och när vi hittar dit så måste man ta en hiss ner. NÄR VI KOMMER NER.. Tro inte att vi är framme då va.. DÅ SKA VI TILL A10b(!!!!) sprang som dårar och hann precis med bussen.
Sen åkte vi iväg med bussen som körde.........länge......... Och tillslut satt vi svettiga på planet. Carro skrattade åt allt och jag ville bara gråta av stress. Fat hade hon också varit en stressmänniska så hade vi brutit ihop tillsammans så det var ändå bra att hon lättade upp stämningen och jag kommer snabbt över det.
Hemma igen och vi stod på Landvetter och tänkte att så skönt att denna skitresan hem var över. DÅ KOMMER INTE VÅRA VÄSKOR. Jaha, då var dem kvar i London. Då ville jag seriöst bryta ihop.
Men hem kom vi och det var så mysigt att träffa mamma, pappa och mollsan igen. Nu har min moster varit här och fikat också.
Denna resan alltså. När vi bokade den så trodde jag aldrig att det skulle bli såhär bra. Vad vi har varit med om mycket!! Jag är så tacksam att vi valde att boka och det kommer vara ett minne för livet.
När vi bokade resan så var Carro "Emmas kompis". Nu är du en av mina närmsta vänner och det känns så sjukt bra att vi stärkt vår vänskapsrelation genom denna resan. Vi har lärt oss mycket om varandra.
Vet inte hur jag ska uttrycka mig mer, blir sentimental av att skriva detta. WOW, vilken resa!! Kan inte sluta säga detta....
Tack för att ni följt med mig under hela resan! Kommer nog fortsätta att uppdatera, dock inte med samma engagemang som under resan. Vem vet. Kanske händer något roligt i mitt liv under nästa år som ni kan läsa om :)
Kram Therese
Kommentarer
Trackback
