Sitter och försöker att komma på en bra rubrik, men ingenting kan beskriva vad jag känner just nu. Jag har sagt det innan och jag måste faktiskt säga det en gång till. Jag kan inte ta in att vi åker imorgon, att jag ska till USA, dit jag drömt om att åka sen jag var barn. Det kanske är en bagatell för många, men det känns väldigt speciellt. Jag har försökt att inte ha för höga förväntningar på saker och ting då man lätt blir besviken om man har för höga tankar om saker och ting.

 

Väskan är packad och stängd, skönt.. det tog sin lilla tid alltså, men som tur var har mamma varit till en stor hjälp hela dagen och nu är allting klart. dokument är nerpackade i handbagaget (och det är många vill jag lova) och nu kan jag luta mig tillbaka och koppla av innan jag ska lägga mig. (Vilket ändå kommer vara onödigt då jag kanske kommer lyckas med att sova tre timmar i natt?)

 

Nu ska jag sätta på lite tevatten och titta på two and a half men och drömma mig bort...

 

vi hörs imorgonbitti, förmodligen från flygplatsen och tänk... när ni ligger och sover imorgon natt... DÅ LANDAR JAG OCH CARRO I MIAMI!!!